Pure Life

Efter att aklimatiseringen tagit plats och stillsamheten infunnit sig. Ett nytt utopi-liv där uret endast har tidvattnets fyra klockslag. Vi är en samling människor med det faktum gemensamt att månen styr våran dygnsrythm. En samling vars största bekymmer är hur havet kommer pulsera under morgondagen, i vilken riktning och hur högt. Havet är stort och ibland bokstavligen äter den dig...men till och med då är den vacker.

Costa Rica har fantastisk matkultur och förmånen att ha tillgång till ett kök fyller mig med värme mer än den trettio gradiga solen ger. Här utgörs vår vardag av en surfsession strax efter soluppgång och en senare under eftermiddagen...ofta till solnedgången.. Därimellan njuter vi av livets stora kärlek, mat. Så i stort åstakommer vi inte ett skvatt mer än att fyllas upp av en fantastisk miljö och därigenom låta kreativiteten flöda. Produktiv kan jag vara sen (=läs: i mars) för nu är jag en deltagare i något vi skulle betrakta som en meningslös livsstil, eller är den? Jag är, oberoende av vilket, ett stolt offer.

En födelsedagsfest på 'Funky Monkey'. Ett spontant samtal med en kvinna nästan bitigare än Arnold. "Where are you from?" som i vilket land kommer du ifrån och hon svarar "I'm from california" med en, för en kvinna, ovanligt hes men energisk röst. Historier om 30 fots vågor, oändliga tuber och antal surfade break radas upp. "They have given me a nickname you know...". En pensionerad surfare. Dangerwoman - en surflegend. Kvinnan som ensam surfade och tävlade mot enbart killar(=läs: tog sjukt mycket skit) på 70-talet. Kvinnan som därmed också lade grunden till dagens kvinnliga surf. Respekt. "It was an honour talking to you. You have a beautiful soul" säger hon till mig, som om det vore jag som har ett VM guld och 10 USA guld i bakfickan, och går och lägger sig medan vi andra går vidare. Oväntade möten.

Så vad är Santa Teresa om? En dammig ort på den vackra Nicoya halvön. En färd hit är inte helt trivial. Santa Teresa är simpelt och ännu äkta men står på vippen till förändring. Förberedelser inför att omvandla grusvägen som definerar - samt fullständigt dammar ner - Santa Teresa till en alsfaltsväg har påbörjats och inom två till tre år kommer även denna ort ha cancer. Miljön omvandlas, människor byts ut.

Imorgon bär det av till Panama för att hälsa på Ezzera med familj. Karnevalvecka hägrar i Panama! Santa Teresa och min nya bräda får hålla till godo tills några dagar in på februari.

Pura Vida
/Bland avocado och tortillias

L.A City Lights

Efter tolv timmars underhållande flygning - dvs dricka öl, äta nåt godtyckligt, sova, dricka öl, äta nåt godtydligt, sova... - kliver jag av planet och påbörjar min promenad genom den långa tunneln upp till terminalen. Jag har precis landat i Los Angeles, USA.

Gåendes mot den nya gaten får jag ögonkontakt med en säkerhetsvakt så som man kan få ögonkontakt med vem som helst. Vakten är ju dock inte vem som helst utan just...en vakt. Från topp till tå granskar han mig nogrannt och jag hinner inte ta ett ynka steg till innan han kliver fram med ett: "Excuse me Sir, could you please follow me."

Hej, jag heter Mirre, har inte rakat mig sen jag landade i Taiwan förra året och har precis blivit intagen för en rutinkontroll.

Tullnisse: "Whats you´re business in the U.S sir?"
Usama Bin-Ladin: "None, I only have a transit here. Aren't we in the transit terminal?"
Tullnisse: "Are you carrying any kinds of drugs or weapons with you or in your luggage?"
Usama Bin-Ladin: "Of course not"
Tullnisse: "What's you occupation?"
Usama Bin-Ladin: "Im a swedish master student studying abroad as an exchangestudent in Taiwan at the moment."
Tullnisse: "Do you have any knowledge in manufacturing explosives or firearms?"
Usama Bin-Ladin: "No, my major is Mechanical Engineering"
Tullnisse: "Why do you have a beard?" (...och rimligtvis så skulle det väl vara här man tappar humöret och ger sig in i leken)
Usama Bin-Ladin: "Cuz i recently converted from the KKK to Al-qaida"
Tullnisse: "Excuse me? Could you please repeat that sir?"
Usama Bin-Ladin: "Give me a break will ya, Im goin' surfing...just passin trough. I´m as harmless as a burp in an irish pub"

Plötsligt knackar någon mig på axeln och säger: "We´ve just arrived sir". Även om det tar några sekunder för hjärnan att kicka igång så händer det. Jag är fortfarande i Los Angeles USA, går genom samma tunnel upp mot terminalen och möter samma säkerhetsvakt som i drömmen. Vakten granskar mig precis som befarat , men den här gången slipper jag undan gummihandskarnas olustiga grepp om ni förstår vad jag menar. Jag flyr in på godtyckligt café med trådlöst internet för att sitta av en av mina 7 väntetimmar.

1500 mil ifrån Taiwan, 884 mil ifrån Sverige...vart är jag påväg? Fråga säkerhetsvakten och han svarar Guantanamo. En sak är iallfall säker (och jag vet att Johannes protesterar här). Många finner Indien skrämmande men då har de aldrig varit i USA. Är vi alla egentligen inte rent ut sagt vettskrämda av länder som vägrar skriva på Kyotoavtalet?

Hursomhelst, med ettor och nollor motsvarande nyckelord som "Al-qaida", "Usama bin-ladin", "Guantanamo" och "Kyoto" lär det inte dröja länge innan Secret Service knackar på axeln och gör verklighet av en fiktiv historia. 1 mars ska jag vara tillbaka i USA och göra L.A på en dag...Om vi inte hörs innan dess: vänligen kontakta UD å mina vägnar.

Tills dess...Aloha nui loa!

Tankebok - Långt ifrån pocketböcker och totally beyond pengar

"Imagination is more important than knowledge. Knowledge is limited. Imagination encircles the world."
En skrynklig gubbe visste redan för 70 år sedan det vi aktualiserar i Sverige idag. Värdet på kunskap sjunker.

Att veta vart man ska börja. En gång försökte jag vara sentimental...men misslyckades. Jag är helt enkelt inte tillräckligt duktig på att lura mig själv. Men varför hålla hårt i det man har, i desperation över att inte förlora det, när man står med fötterna över alla kontinenter och kan vinna nytt. En läxa man borde lära sig så tidigt som möjligt. Att våga.

Att inte fira traditionsenligt. Vem ska göra ägghalvorna iår? Vulgärt och rent utav oförskämt att närvara med sin frånvaro den stund tomten knackar på dörren. Med risk för att också göra det till en vana. Du lever idag...och aldrig har du väl ätit sillen med pinnar innan? Aldrig har du smakat av janssons och insett att ni haft i vaniljgrädde och aldrig har du väl skänkt samma storkok av janssons till stans lokala hundmaffia? Att leva i ett annat land.

Att nyårsafton ofta blir för hypat, berätta något nytt kompis. Att en bunt raketer, från världens största tecken på att män har ett ändlöst behov av att hävda sig, kan ge denna afton en ny mening. En vacker och färglad kväll...eller så var det den 600 000 personer stora kramen samt ett hjärteskärande hejdå - till något som inte ens lever - som fyllde våra vinglas. Latino club i asien. Att bjuda på sig själv.

Jag förstår idag varför jag alltid varit fullkomligt skräckslagen av att bära träskor. Tänk om de gror och man rotas fast? Vill vi verkligen spendera livet på att bygga upp ett hem vi kan skryta om och strax efter att sista plankan spikas på plats, dö i. Eller vill du hellre vara bevingad och ha levt i tusen hem - oberörd av vart vi kastar in handduken. Vår borg finner vi inombords. Skjut mig den dagen jag börjar betrakta fisförnämnt istället för att skita ner händerna och känna på riktigt.

Att äta kakan och få behålla den också, det är insikt.

Vi ska ut på äventyr kamrat...för livet är en fest och vi är bjudna. Jag är evigt tacksam.

Fortsättning inom kort.