I Taiwan så finns det en del människor som livnär sig på andras sopor. Inte i den meningen att de kör just soppbilen eller att de äter av folks matrester utan genom att man faktiskt kan tjäna pengar på att samla in wellpapp och plastförpakningar här, precis på samma sätt som man kan få några ören extra genom att panta burkar i Sverige. Detta sker dock med det lilla undantaget att insamlingen här inte riktigt håller samma bekvämlighets faktor som "petting aka panta-mera-samba" reklamen som rullar/rullade på TV i Svea rike...........
Exakt i den stund då jag tänker att livet är en aning surt - för att mina stuprörsjeans är blöta och därmed slickade mot huden samt att ullkoftan är uppsvullet som ett kortison pundande mjölkfår - så får jag ett wakeup call, tack!
Vid de tre stora soppbehållarna precis utanför mitt dorm står en av de korta gummorna som jag sett så många gånger förr. Iförd ett regnställ aka coloradoplast-på-liseberg har hon halva kroppen nedkörd i en av behållarna och rotar genom andras skit i hopp om några fattiga slantar i fickan.
Missförstå mig inte nu. Jag menar inte att hon, eller andra i hennes yrkesgrupp - för det är vad de är här, en yrkesgrupp - har det sämst. Jag menar bara att det tyvärr alltid finns någon som det regnar lite hårdare på än just dig själv.
Ovärderlig tid och fantastiska resor genom latinamerikanska landskap känns plötsligt inte lika ballt att snacka om. Detta inlägg går ut med den korta, blöta och kämpande gumman i åtanke. All lycka och välgång till henne och alla med henne som ständigt vandrar med ett mörkt regnmoln över huvudet!
Tankejidder
En barfota okontroversiell israelisk ängel med oblondt lockigt hår. Ett leende som frigör och en inställning som charmar. Hon fångade min uppmärksamhet redan på båten bort ifrån den vackra Nicoya halvön...fyra timmar senare är hon min tillfälliga resekamrat. En kategori av skönhet jag inte uppskattat tidigare. Jesus mor, Jungfru Maria, var av hennes sort. Jag menar, är man morsa till snubben som knåpade ihop bibeln så måste man ju bara vara snygg.
På trottoaren. Utanför konstbutiken. Ett stekande San Jose och ett "Jag ska bara köpa pastell färg till min mamma". I väntan börjar jag genast kladda i ett litet block. Vissa tankar försvinner lika plötsligt som de kommer till. hurry.
Vart kommer det bära av nu? Du måste sluta le för annars kommer jag aldrig nå Panama.
On the road
En fattig flod + en rostig gammal tåg bro = passkontroll i Sixaola. Tro fan att bröderna Scofield/Burrows väljer att fly till just Panama. Härigenom hade jag kunnat passera med mitt Kalle Anka Klubb kort.
Med Costa Rica i ryggen går jag med bestämda kliv in i det nya landet och välkomnas inte med ett "Tourist or Terrorist" utan med ett "Oh nice, your Swedish! Then you dont need to pay". Mitt amerikanska upplock Samantha får däremot hosta upp några dollars för att entra landet. Go Sweden.
Ett franskt farväl och sedan tillbaka on the road. Ändlösa bergslandskap av panamansk vildmark. Folk kan väl knappast bo just här ute?
Under en mobilmast står två åsnor och gör det åsnor gör bäst. ingenting. Ett plötsligt stopp och ur bussen kliver en herre och fru med utslaget barn...rätt ut i ingemansland. Här lever detta par. Här är de lyckliga. I can tell! Medan frugan börjar gå upp för den dammiga stigen med kiddo över axeln tar herren emot en bunt last från bussens tak. Han har ett leende man inte hade kunnat tro finna på just honom. Allt runtomkring är stilla. Alla färger är närvarande. Låter ett träd när det faller i skogen? Självklart, och det kommer alltid finnas någon som hör det. För här är de lyckliga.
The arrival
Med bushen inbrännd på näthinnan blir Panama City svår att ta in. Vi befinner oss på en yacht klubb och dricker fritt ur den provisoriska baren - i vyn till ett glödande hav av ståtliga skyskrapor aka Panama City downtown - tillsammans med Ezzera och hennes vänner. Vi inser att det nödvändigtvis inte är medelklassen vi hamnat i. Detta kunde lika gärna ha varit fancy pancy USA. Oavsett vad får jag gång på gång bevis på panama kanalens otvivelaktiga storhet! Respekt till Fernando De lesseps - den franska nobodyn som tog initiativet. brillians!
Tamborito - 1800-talets dammiga visförfattares rena defenition av det exotiska. När sista man hade fallit efter det i festväg absolut brutalaste jag någonsin upplevt, klev den gamla fina traditionen fram. En alldeles perfekt harmonisk avslutning på ett ....(ja hur många dagar var det nu? X större än tre men mindre än 5)....X dagars inferno av den inhemska spriten Seco, med tillhörande dans och sång...även kallat karneval i Las Tablas. loco
Dubble homecomin'
Efter en perfekt vistelse i Panama drog jag mig tillbaka till Santa Teresa. Följande händer (inte nödvändigtvis i kronologisk ordning):
0) Surf
1) Miyako blir stucken av en stingrocka och får därmed ett nytt, härligt och mycket väntat smeknamn. "Stingray". respekt
2) Annika fyller år, Stingray ligger i hängmattan halvt handikappad av stingrockan och jag och Erika lämnas att fixa kalaset. Om man ser oss under dagen så räknar man nog knappast med att vi ska lyckas ro hem det hela...men mot alla odds, en mycket lyckad tillställning. Hipp hipp hurra!
3) Surf
4) Vi får inbrott och jag blir av med Kamera, Laptop osv. Konsekvens: äger inga bilder från Costa Rica. fuck
5) En död surfvecka så vi dricker mest vin och hänger ute
6) Det kommer in ett fett swell sista dagarna innan hemresa och jag får mina livs åk och får därmed bevis på min personliga utveckling. sweet
Erika, Miyako och Annika - Mina Costa Rica kombos och nyfunna vänner. Tre helt underbara och sofistikerade svenska tjejer. 100kg Kärlek & Respekt till er! Vi ses snart igen.
Med sikte mot Taiwan blir det först ett stopp i L.A en stund. Möter upp kusin och hänger. Surfar Venice Beach och spanar in UCLA. Venice Beach är förövrigt en cirkus 24/7. dude.
Väl hemma i Taiwan lär jag mig något nytt. Man kan faktiskt bli kulturshockad av att komma till ett land man redan bott i under ett halvår. Man glömmer lätt hur annorlunda det faktiskt är här.
Nu är jag tom, har sjukt mycket att plugga och är obeskrivligt surfsugen...men lycklig. Surfbrädan är utbytt mot longboarden på campus och tiden i hängmattan mot abstrakta sannolikhetsteorier och dylikt på bibliotekets hårda träbänkar. Men icke att förakta, spring break på tisdag och fina vågor väntas träffa Taiwan! Håll tummarna för en tyfoon!
See you in the lineup,
Hugs
