The Comeback

När man lägger all sin energi på en och endast en sak så hämmas motivationen. Vi slutar titta. Frånvaron är ju uppenbar...jag har varit oerhört upptagen senaste tiden. Här kommer lite lösa tankar från de senaste 3 månaderna.

"We do what we have to, to do what we want to"
Vintersol över Taiwanesisk nordostkust. Vi tittar ut över havet, ön på andra sidan och de rostiga fiskebåtarna som trålar fram och tillbaka strax utanför våra surfbryt...det hela ackompanjerat till havets skvalpande vågor, de lokala djurens vardagliga strosande samt min väns munspel. Det hade varit vackert även i tystnad. Det är morgon, det är en gåva...och vi ska precis ut och göra det som får våra själar att sjunga gospel, surfa.

08:10 - Not only a lesson about an acient language
I det absolut klaraste vädret gjorde vi paradiset till vårat hem. Det exotiska blev till vardag. Vi tror dock att vintermörkret inte är lika närvarande på andra sidan jorden men när vi lagt de där nya och spännande gatorna under våra fötter så spelar det ingen roll om vi befinner oss i Sverige, Thailand, USA eller Taiwan. Äventyr kan också bli en vardag.

Den upptäckande vardagen blev till en prestigefylld tävling. Vi är nybörjare i en ständigt pågående tävling där våra motståndare övat hela livet. Det är så det är om man pluggar kinesiska och tävlar mot japaner med utomordentliga färdigheter i teckenskrivning. Det går bra ändå, vi får ta i lite hårdare bara.

Plötsligt sitter vi i en kaotisk bar i Taiwan där de spelar musik från helt andra platser. Vi vaknar upp till människan vi är och inser att just idag råkar en stor del av vårat sällskap ha samma geografiska ursprung som oss själva. Segregering sker naturligt. Inte för att jag är arab...men, araber vill titta på arabisk tv när de är nya och främmande i Sverige och vi svenskar vill följa bonde söker fru eller umgås med andra Svenskar iallafall nån gång per månad, för att ha ett svenskt ankare, när vi lever utomlands. Integrering är ett helt annat ämne.

Vi rör oss alla i olika hastighet genom livets onsdagstakt. Det är så många som är här för sin egen skull. De vill luta sig mot någon och känna bekräftelse, känna en kram, smaka en kyss och ägna en natt. Thats it, vi kan leva på en kyss en hel vecka...fram till nästa låtsashelg - onsdag.

Formosan Blues
Jag matas med ett nytt språk och får en omättlig aptit på livet. Jag tycker man har misslyckats om man säger att man är komplett...iallfall i min ålder. Vi har ännu så mycket att lära, och inte minst från de som är som längst bort ifrån oss - människorna i andra länder på andra sidan jorden. Man har misslyckats om man säger att man är komplett...men jag vågar säga att jag känner mig fantastiskt trygg...även om jag inte håller någon i handen.

Livet är lika vackert som den pigga morgonsolen som så många gånger kramat oss välkomna till ännu en dag - Gör vad du vill men jag tänker leva hårt och med glöd, för "att vara" är den ballaste present jag någonsin har fått. Livets blues är en myntlös jukebox - Det är bara att komma underfund med vad det är vi verkligen vill och därefter trycka på knappen. Så vakna upp, kliv upp, sjung upp, le och ta för dig. Leva, Älska, Surfa & Skratta.

Big City Life
Jag sätter mig i ett lusthus för att titta ut över Shi Da Road och skriva lite. Min granne är en uteliggare för ovanlighetens skull (det kryllar inte direkt av uteliggare i Taiwan) och jag skulle givetvis kunna skriva något klyschigt om hur den nyanlända Taiwan kylan blåser genom hans smutsiga hår, om hans bara ärrade ben samt hans fötters avsaknad av skor. Men nej.

Om man sätter sig ner bestämd att skriva så tryter givetvis motivationen. Jag är inte tillräckligt duktig på att fabricera, jag kan bara skriva om hjärtat sjunger. Skrivkramp är ett välkännt uttryck och sittandes där, som blind när det finns så mycket att titta på, så kommer motivationen gående. Han bär en käpp, en färgglad scarf och ser ut att vara så gammal att han skulle kunna fall sönder vilken millisekund som helst. Jag behöver inte ens söka utan motivationen, personifierad i denna gamla man, söker istället upp mig då han kommer fram och säger med halvtaskig engelska: "What do you call this in english" och pekar på min skateboard. Jag lär honom uttala det och stava till det och han blir mycket glad. Han förstår inte alltid när jag pratar engelska så jag håller min del av konversationen på kinesiska (löning efter allt hårt slit i biblioteket) och han svarar på engelska vilket han är mycket glad i. Åttiosex år gammal. En man med en kvantitet av uppleverser bortom mitt förstånd. Ung möter gammal, gammal möter ung. Ett spann på 8 deccenier skakar hand med nutiden.

86 åriga herr motivation är ursprungligen ifrån fastlands Kina där hans joggningsaktiva 98 åriga storebror lever än idag. Han lär mig att man efter andra världskriget avskaffade all engelska undervisning i skolan och att han därav lärt sig den engelska han kan på egen hand. Hans döttrar däremot kan minsann prata mycket bra engelska då de bor i USA, Los Angeles, som läkare och talpedagog med mycket fina löner. Jag frågar om han planerar att besöka dem snart och får som svar att hans knän är dåliga. Är man 86 år och lika pigg som honom så är det ursäktat att man kan vara lite vimsig så jag säger: "可是我覺得你看起來是還蠻有精神的欸!" och gör tummen upp. Han ler. Vi pratar vidare och man kan vänta sig att han ska be mig om en tjänst eller om pengar...men han reser sig spontant upp efter en stund, säger tack (utan att ha tagit något från mig utan endast gett) och haltar glatt iväg med sin käpp.

Det är väl egentligen här jag bör leverera en svensk grammatiskt helrätt beskrivning av varför jag skulle välja det här 8 minuters mötet framför vilken euforisk utekväll på krogen som helst, alla dagar i veckan...men jag vill istället simpelt och vardagligt säga': "fan va ballt!" och därmed avspegla vår dyrbara ungdom...som kan sträcka sig till 86 och beyond, så länge vi håller distans till vad folk säger att vi kan, inte kan, bör och inte bör göra.

Lost & found in Translation
Ju tyngre tiden växer sig över våra axlar, ju tydligare vi skiner med vår frånvaro och ju mer perspektiv vi hämtar, desto svårare blir hämvändandet. Jag ser bilder ifrån ett vintererövrat Sverige och borde få ångest inför den dagen jag är menad att återvända och göra färdigt det jag påbörjat. Tiden dit är dock ännu lång. Ångesten visar sig dock när jag från fjärran ser isolerade mänskliga perspektiv och överlägsna livsstilar. Ogenomtränglig självsäkerhet och jakt efter en falsk lycka som bottnar i, inget annat än, osäkerhet och konstiga ideal istället för inre frid och vettiga värderingar om vad som faktiskt betyder något om vi en dag plötsligt skulle vakna upp balanserandes på ett knivblad. Sympati, vänlighet och respekt. Förlåt...men världen kretsar inte kring dig. Unga människor på tok för gamla.


Idag fyller min mamma år. Hon är en simpel kvinna med ett hjärta renare än alla världens diamanter. Grattis på födelsedagen mamma! Jag älskar dig.

(2008-12-01)

Fyra hav, Fyra bröder

Åh du underbara Taiwan, din röst är fulländat vacker du underbara Taiwan
Sjung, ja sjug för mig nu – för du är Taiwans röst
Du är en omemorerbar melodi jag inte kan ta med mig hem – för du är Taiwans röst
Det kommer att komma en dag då jag återvänder för att lyssna på dig sjunga för mig
Jag kommer att le, Jag kommer med full kraft att le och samtidigt hålla din hand.
Jag kommer att dansa, jag kommer ändlöst att dansa till din mångröstade stämma.
En dag kommer jag att återvända för att leka vid dina kuster - och aldrig lämna dig igen.
För oss barn i naturen, är du vår vackra stora moder.

När det vita månljuset tittar ut i nattmystiken så försvinner de svarta tankarna och vi blir nattens barn. Vi ylar oss igenom natten.
En av kvällstunnelbanorna hem mot mitt fagra XinDian. Huvudstaden i landet med världens näst högsta befolkningstäthet. Självklart står vi packade som sillar i ett fiskenät och svajar fram och tillbaka i takt till tunnelbanans snabba svängar. Jag tittar mig omkring och kan inte låta bli att minnas alla de stunder vi suttit ute vid havet och diskuterat hur mycket vi avskyr det sätt som den stora skitiga storstaden förändrar folk. Vi är alla klasskamrater i livets stora skola. Men ack så många glömmer det fina i att se alla som sina bröder, som sina syskon. Vi släpper det moderna samhällets bild av coolhet och skrattar åt sådant som är fascinerande och roligt, oavsett om det är coolt eller inte. Vi leker som om det vore första och sista gången och när vi tröttnat på samma lekar och är rastlösa så hittar vi på nya istället för att sitta hemma, stirra i väggen och säga: ”det är så tråkigt”. Det är så här vi finner motivation.

/
Bara en tanke, när vi är små så köper våra föräldrar kläder och skor till oss som vi kan växa i. En dag så tror vi plötsligt att vi inte växer så mycket längre så vi köper istället kläder och skor som passar. Med slipsen alldeles för hårt runt halsen…hur ska vi då någonsin kunna växa?
/

Changes
Vid den Taiwanesiska nordostkusten sitter jag tittandes upp mot den stjärnklara himlen. Jag kan lova att jag bara blinkar till i en ynka sekund men när jag åter öppnar ögonen har någon tagit 24 bett av månen och massor ha förändrats. Det är ju precis när jag börjat blomma som jag slits ur mina nyfunna, starka rötter och sätts i en kruka som heter ”det är viktigt att göra karriär”. Det gör ont. Och visst kan man bli svag på fötterna en stund innan man rotat nytt. Även om man skulle kunna se min lingvistiska framgång som en värdefull framgång så tycker jag nog ändå den nya känslan jag bär inom mig är värdefullare än något annat. Vad är det egentligen som betyder något i slutändan? Vaggas du gärna till sömns av havets ibland högljudda men ack så lugnande vågor, eller föredrar du din 80 000 kronors hästens vattensäng?
Låt oss tillsammans omdefiniera ordet: Framgångsrik. Att vara framgångsrik är en känsla! Inte hur mycket pengar vi har på kontot . Ok?

Att växt som människa är ju något man gärna inte kan säga enligt Svenska ödmjukhets regler...och i ärlighetens namn så an jag inte säga att jag gjort det heller. Men med de där havsvågorna fortfarande skvalpades i bakgrunden, den nya insikten i vad just lycka betyder för just mig och den nya definitionen a vänner som jag fått, så vet jag bättre vart på jorden jag har fötterna, och vilken typ av människa jag hoppas på att vara en dag. Ja, du hörde rätt: ”att VARA”. Ingen föds perfekt, vi gör våra egna vägval och begår våra egna misstag. Låt ingen annan tala om för dig vad din dröm är för något.

Jag kan inte identifiera mig med Håkan Hellström längre. Inte av anledningen att jag inte, liksom alla andra, ramlar om kring, träffar ett leende och bryter ett hjärta. Utan av den enkla anledningen att jag i slutändan inte satt kvar på mitt pojkrum och drömde om andra sidans välansade, skön-gröna och härligt doftande gräsmatta. Det var aldrig planerat att bli borta så länge som det har blivit, det bara blev så. Jag står inför den uttjatade termen omvänd kulturkrock och borde fnysa åt det som den vuxna man jag förväntas vara. Men trots att jag känner mig starkare på fötterna än jag någonsin har gjort så kan jag inte låta bi att vara rädd över att återvända till Sverige och upptäcka en bunt med oförnuftiga åsikter om saker man inte vet något om. Jag är rädd för att bli besviken över att jag eventuellt inte får tänka som jag själv vill om jag ska passa in samhället. Samtidigt kan jag, och vill inte heller, beskylla Hellström generationen för att inte veta. Det är ömsesidigt, för de vet nämligen precis lika lite om dig som du vet om dem. Jag är inte en bättre människa för att jag varit iväg. Vissa satt kvar på sina pojkrum, andra inte. Min största rädsla är den eventuella frustrationen över att inte du också såg. När dagen kommer då våra åsikter går isär så kommer jag önska mer än något annat att du också hade fått se.

Det spelar ingen roll ifall jag lyckas hitta de perfekta orden att avsluta detta resedagboksinlägg eller inte, för detta är inte ett hejdå.

Taiwan, tack för denna gång. Tack för gästvänligheten, leendena och för de saker du har lärt mig. Jag omfamnar dig i mina drömmar och bevarar dig i mina färglada minnen. Vi ses!

Sverige, håll i dig för nu ta mig fan kommer jag hem!

Win Without Pride, and Lose Without Losing Spirit

You say goodbye, I say hello
Vi står på Arlanda flygplats och ska ta det där farvälet som jag alltid så gärna hellre vill ha till ett enkelt och avskalat "vi ses”. Den svenska sommaren har varit oss givmild, de innehållsrika dagarna mig fullständigt till lags och kindsmekningarna många. Men det spelar ingen roll ....för vi gråter ändå. Vi gråter för att vi den här gången vet mycket bättre precis hur lång tid ett år är på längtans vidsträckta skala.

Den enda som inte gråter är den ballaste tjejen jag känner. Hon är bara två år stor/liten/gammal/klok och lyckas säga de där orden, som jag varken tycker om att höra eller säga, precis sådär enkelt och hoppfullt som mitt utopiska "vi ses" skulle ha varit. "Hejdå Mille", en kram, en puss och en vinkande gest. Resultatet är brutalt tydligt. Ett brett leende på mina läppar för att mildra de tungt hängande tårarna. Det sägs att alla förlorar precis 21 gram vid det ögonblick de dör. Jag är oerhört charmad av Idas glada utspel men kan inte låta bli att föra tankarna åt andra håll och undra hur mycket jag precis gått upp i vikt. Hur mycket väger en kram? På hjärtats våg.

Jag kopplar bort att det är mycket jobbigare att ta farväl där här gången och promenerar till min gate. I den exakta stund flygplanshjulen lämnar Svea rikes mark slår olustens onådiga knätnäve mig i magen och jag inser att oavsett om du reser bort till Spanien, Taiwan, Norrland eller Azerbajan, för en längre tid, och oavsett hur bra du trivs på din destinationsort, så är det svårt att lämna den omgivning och de människor som fostrat dig, präglat dig och som i någon mening definerar vem du är eller möjligen har varit. Min jakt efter tusen hem slutar inte för det. Jag önskar bara att jag kan vara lika äkta som Ida två år är när jag är klar. För om livet vore ett barnaskratt skulle vi inte ha några bekymmer.

Broderifabriken
Vi har alltid fått tända våra egna brasor, baka vårt egna bröd, skapa våra egna hem och bygga våra egna broar - för ingen annan kommer göra det åt oss. Är vi oförmögna till att snickra är det banemig bäst att vi kan simma - för floden måste korsas. Det bara är så. Varje simtag i varje flod får en unik punkt i det broderi som ska föreviga våra liv. Men vad händer när vi tappar bort oss på den, mellanåt alltför stora, duken? Ska vi vända oss om och följa våra leriga fotspår och därmed riskera att förlora oss i det förflutna, eller ska vi tillåta oss fortsätta promenaden igenom den där slingriga skogsstigen som plötsligt blev bäcksvart. Vi kanske ramlar och slår i näsan.

"Det var bättre förr". Det har alltid varit 'bättre förr'. Det kommer ALLTID att vara "bättre förr"; För även om framtiden är ljusare än gårddagen så kommer var mans mänsklighet – dvs att med tiden bli bekväm i det som är, och att utveckla en slags olust till förändring - att gå oförändrad. Det slog mig häromdagen att när vi var små så var det bara gubbar som sa att det var bättre förr. Idag upplever jag att det krupit ned i åldern och jag finner mig själv sägandes just: "Det var bättre förr" titt som tätt.

Hursomhelst. Dom kallar det för omvänd kulturkrock...och det finns numera tjocka receptböcker på vilka kakor man ska baka för att bli av med åkomman. Ingen pratar dock om en quadruppelt omvänd kulturkrock. Vi borde inte, helt obarmhärtigt, kasta oss mellan olika världar. Vi försöker lära känna oss själva men riskerar samtidigt att tappa bort oss på vägen.

När jag landade på ön efter 6 veckors frånvaro hände något konstigt. Det är en, egentligen ganska tråkig och ointressant, historia om sömnlöshet, nedstämdhet, förlorad tro på sig själv och allt annat du skulle kunna hitta under biverkningar på en bipacksedel. Jag hade kunnat svära på att världen skulle komma till en ände trots att jag saknade både förstånd och nämnvärd uppfattning om vem jag var, vart jag var, vart jag var påväg och hur jag skulle gå tillväga.

Efter en vecka återfann jag mig. Jag låg hela tiden mitt framför näsan på mig själv - under en ganska så stor sten. ”Jet-lag” stod det inristat på stenen. Jag tog tillbaka mitt ’jag’, drog ned gylfen, tömde en veckas öl konsumerade på stenen och gick hem och sov i tre dygn.

The Long and Winding Road
Idag sa en Taiwanesisk kompis till mig, då jag påväg till affären gick åt helt fel håll, att jag alltid vandrar omkring som om jag vet precis vart jag är påväg. Så må man uppfatta det. Sanningen är en annan och jag ser gärna den mer symboliska meningen. Jag har ingen aning om vart jag är påväg...men det gör inget. Jag tror det blir bra ändå. Man får se till att hålla fötterna på jorden bara, för uppe i det blå finns inga vägar att promenera på. Inte vad jag kan se iallafall. Ena foten framför den andra.

8:e Septemer börjar allvaret. Vägen är lång men jag tänker bestämt komma hem med mandarin i bakfickan.

How we fell...upwards

Detta inlägg läses helst långsamt i ton till:


Medan vi satt på trottoarerna, på parkbänkarna, nere vid sjön eller bara utanför en 7-11, rusade våra asiatiska liv förbi i takt med att läxhögen växte sig stor, större, störst. Föråldrade slängde vi oss in i en ännu äldre kultur och kommer komma tillbaka föryngrade. Vi älskar denna ö för dess goda sidor men likväl för dess dåliga...inte minst för hur ofta den får oss att le. Jag älskar denna ö för den där dengue febern den aldrig gav mig.
För drömmarna den tog ifrån oss och målade om till något bättre.
För alla gånger jag stått och diskuterat, saker som faktiskt betyder något, med Ricky i väntan på mat.
För det korenska paret mitt emot Ricky för hur de påminner mig om mina föräldrar och för hur koreaparet definerar karma, är alla till lags samt lyckas säga: "Du anar inte hur lyckliga vi är" utan att faktiskt säga det.
För fnitter bakom varje gatuhörn.
För disciplin och dedikation bortom västländsk förståelse.
För den baktankelösa nyfikhenhet och öppenhet utanför defensiv-sociala ramar.
För alla gånger vi glömde nyckeln i dörren eller scootern utan att bli av med något.
För det antikt manliga i att dricka ormblod.
För hur den får mig att vara oförskämd gentemot mitt huvudämne genom att intressera mig för något så omekaniskt som språk.
För att jag undrar om jag diskuterar med Ricky i väntan på mat eller om jag köper mat som ursäkt för att befinna mig i diskussionen.
För hur det skulle börja ryka ur öronen på Svenska hälsovårdsmyndigheten om de kom hit på besök...och för det faktum att jag aldrig varit sjuk så lite som det senaste året.
För hur den givit mig, som utlandssvensk, något så ovärderligt som fullständig förståelse för mina egna föräldrars situation.

Homer Simpson sa en gång, (befinner sig på ett nöjesfält med familjen):
"See Marge! I told you they could deep-fry my shirt!"

För att till och med en skitdålig idé ges chansen att blomma, [link url=http://www.moderntoilet.com.tw]Modern Toilet
[/link] - följ gärna länken.
Jag älskar denna ö av hela mitt hjärta. Jag önskar jag kunde visa varenda en av er. Jag vill.


Närmast hägrar en tid i Svea, å sköna Svea - med allt vad det innebär.
Keep on keeping on!

Taiwans ABC

Anka - konsumeras här som vi konsumerar kyckling i Sverige. Ja tack!

Baseball - större än vad bandy är kult i norrland.

Chaleishui - longboard mecca i södra Taiwan. Här surfas med betoning på styyyle!

Drakar - ...ja.

Engelskalärare - 90% av de amerikaner och kanadicker du stöter på här jobbar som english teachers. Taiwan satsar stora pengar engelskautbildning på senare år och en english teacher i de norra delarna av Taiwan tjänar 12 000 till 16 000 SEk i månaden medan en nyexaminerad civilingenjör i ingångslön har runt 10 000 SEK.

Flippflopp - I Taiwan har man förstått att flippflopp inte nödvändigtvis är något som man har på sig när man ska till stranden. Här använder man dem i alla väder och inte minst när det pissregnar! Praktiskt! Jag älskar dessa människor för deras all-around bruk av sandaler. Kom hit med ett par tygskor en varm och regning dag ska vi se hur kaxig du är efter några minuter.

Gasspis - utgör 99% av spisarna.

Hualien - gammal och vacker stad vid nordöstra kusten. Aldrig varit där.

Indianstyle Toilets - heter egentligen något annat, men helt enkelt: sitta-på-huk toaletter. Förekommer till cirka 20%.

Jordbävningar - som Louise uttryckte det: "...numera som en vaggning till sömns".

KTV - förkortning för Kareoke TV. Du och dina kompisar hyr ett rum i ett kareokekomplex (hus med hundratalet kareokerum) däri ni äter mat, dricker öl och sjunger kareoke i den maffiga kareokeutrustningen. Öppet 24/7.

LekTV - galna tv program där folk tävlar i lag i otroligt uppfinningsrika (och därmed mycket underhållande) lekar. Typiskt japanskt LekTV koncept. galet.

Moped - Taiwan är det scootertätaste landet i världen. Oerhört snabbt och bra transportmedel!

Nattmarknader - Bland de första dagarna i Hsinchu var vi runt 01.00 snåret ute och letade efter Tsing Hua Night Market som skulle ligga precis utanför skolan...utan att hitta den. Tro fan att snubbarna vi frågade om vägen till nattmarknaden kollade på oss som om vi vore nyinflugna ufon Jag vet idag att vi stod mitt i den när vi letade bara det att vi tittade efter fel saker. Nattmarknader i Taiwan handlar om mat och ingenting annat! De har sällan öppet hela nätter men kallas envist för nattmarknader ändå.

Ost - med smak enlight vår definition - finns knappt att hitta.

Paraply - brukas oavsett väder. Regnar det är tillämpningen inget främmande. Jag kan dock slå mig i backen på att de flesta inte sett paraplyn med aluminiumklädda undersidor för extra skydd mot Ra's hemska strålar.

Q - Vad i helskottan skriver man på Q?

Rapa - en handling som utförd i det offentliga berättar för din homosapiens omgivning att du är en individ med god hälsa. Ju oftare desto hälsosammare! Samma definition tillfaller den minst lika offentligt förekommande akten "att fisa".

Socker - helt klart tillämpad inom bredare område och i större kvantiteter än i Sverige när det kommer till matlagning. Hitta osötat bröd går men då får man betala.

Tofu - gärna "chou dofu" eller stinky tofu som den engelska översättningen skulle vara. Är mig, och många västlänningar med mig, inte särskilt kär varken i näsa eller mun. Jag är övertygad om att Taiwanesernas, för mig obegripliga, passion för denna rätt är blott en konspiration. Det är ett kollektivt superskämt (Killinggänget släng er i väggen!) och därmed kanske ett av världens bäst bevarade hemligheter. Det är för Taiwaneserna en socialt förenande faktor...ett sätt att kunna främja en oskyldig slags nationalism genom att "share a laugh" och säga på tjing-tjong: "Kolla grabbar, han går på det...han äter av den...vilken jävla looser!" och därefter stoppa sina, i själva verket iscensatta, stinky tofus i munnen och stöna av falsk smakupplevelse. På andra sidan bordet sitter en snubbe, som antagligen heter Mirre, med en bit av någonting som påminner om gummitoffel och skunkpiss, i munnen och säger tappert: "Mmmmm, very good!" ty han lärt sig att man visar respekt framför allting annat i Taiwan! Det är lätt att snärja in sig i konspirationsteorierna...men samtidigt är just denna teori väldigt oberättigad när dess smidare kommer ifrån ett land där man äter något så absurt som surströmming. attans.

Undervikt - Iallafall om du jämför med väst. Men i själva verket handlar det ju inte om undervikt utan att de helt enkelt har annorlunda kroppsform här överlag. Oerhört petit.

Vetebollar - förekommer främst i den mycket populära mjölkTet som dominerar detta lands drickamarknad. "Black pearl tea" kallas de för på engelska och serveras gärna iskall.

Whitening produkter - I väst vill man vara brunbränd för att visa på att man har råd att ligga på stranden och inte göra ett skit. I öst vill man vara så vit som möjligt för att visa att man inte behöver jobba på ett fält för att få ihop till sitt levene. De produkter som är tanning i väst är whitening i öst. Sug på den din gamle get.

Ximen - Nr1 av mina två favortplatser i Taipei. Här fullkomligt glöder det om shoppingen. Överlag är det lite yngre som hänger i Ximen och därmed är utbudet också till viss del därefter. Ett måste om man har vägarna förbi Taipei!

Yilan - big wave.

Zhongxia Dunhua - den andra av favvoplatserna i Taipei. Shoppingen glöder det lika mycket om här. Priserna är ungefär dubbelt så dyra som i Ximen men fortfarande billiga i förhållande till Sverige. Människorna som hänger här är aningen äldre (23 plus) och därmed är utbudet en aning mer sofistikerat och stilrent.

The Endless Summer

Det är först när man tar ut avstånd ifrån det som är mitt framför näsan som man kan få perspektiv på tillvaron. No shit sherlock. Låt mig börja i fel ände.

Verkligheten
Jag önskar härmed annonsera min levnadsperiod på den vackra ön Taiwan utökad till sen Augusti 2009. Jag stannar i värmen och flyttar till hufvudstaden, paradiset är mitt hem. Sommaren tar aldrig slut.

Slutet, som också är den goda början, kan ramas in i titeln på det budbärande e-brev jag mottog i fredags: "Congratulation! You are candidate of Huayu Enrichment Scholarship" skrivet i typiskt blygsam svensk klang översätts gärna till "Ta ett ärovarv dude, vi satsar våra stålar på dig". Ett plötsligt slut på den månadslånga intervju och väteperiod som präglat mitt liv senaste veckan. På en ynka sekund vänds orationella tankeloopar och klaustrofobiska tankebilder av ett smalt Stenungsundstorg till en stor och varm kram utdelad av Taiwanesiska regeringen. Detta är högsta vinst på lotto för mig. Så vad är det jag har blivit förärad? Kort och gott, ett års finansierade studier på ett av världens äldsta, och utbildningsmässigt förnämsta, skolor i det fagra kinesiska språket mandarin...samt gratis tandvård. Synd bara att jag inte har några hål värda att nämna. I det hela, klart mycket sexigare än CSN lån.

Min ödmjukaste uppskattning för denna möjlighet. Jag är evigt tacksam!


Den fiktiva verkligheten
Pelle Påhitt har bott på en farm mest hela sitt liv. När hans pappa gick bort fick han ta över gården som gått i arv i mängder av generationer. Han lever ett harmoniskt men ganska så slitsamt liv på farmen med sin fru. En morgon, lik vilken annan som helst, slår Pelle 05.30 upp morgontidningen till en stor, varm och alldeles underbar kopp kaffe. "Planer om utvidning av Fjällhavets grönområde träder i kraft" läser han. Ilskan ger honom ett besök då han vet att det innebär att man i anslutning till besultet kommer att riva hans favoritcafe i innserstan. Pelle, annars lugn och svårirriterad, är så arg att han skulle kunna slå någon på käften...så han skriver ett brev. Veckan efter att hans klagobrev publicerats i tidningens läsarspalt får han en kommentar ifrån en annan läsare: "Pelle, jag förstår inte vad du uppenbarligen är så jävfla upprörd över ...du besöker ju aldrig cafet ändå!"
Pelle svarar: "Men jag vill ha möjligheten"

I en annan del av Sverige - närmare bestämt den mycket lilla kuststaden Jordeskrevik - beslutar man samtidigt att stänga badhuset då kostnaderna för att hålla igång det markant överstiger intäkterna. Många i staden är upprörda och en av dem är Gunilla Simmsjö 65 år gammal. Man frågar henne hur det kommer sig att hon lägger så mycket energi på att vara arg över detta när hon ändå bara badar i havet. "Men jag vill ha möjligheten".

Vi konsumerar inte exotiska frukter i den grad vi importerar dem. Men vi vill ha möjligheten att äta dem.

Vissa äger cyklar de aldrig använder...men en solig och fullständigt not-about-to-happen sommardag vill de ha möjligheten till den där cykelturen.

Andra slutade spela golf för 25 år sedan. Men de vill fortfarande ha möjligeten att kunna göra det. Leve golfareal.

En del snubblar i det stora runt på 5 olika ölsorter på den lokala puben men är väldigt måna över att ha ett utbud på runt 100. För de vill ha möjligheten.

Andra äger skumbad i dofter av jordgubb, blåbär, vanilj och druvor som de aldrig använder. Men de vill ha möjligheten.

Vi är svenskar och vi fullständigt ÄLSKAR att ha möjligheten. Det är vad tidigare generationer slitit för. Med ökande välfärd trappar vi ner arbetstiderna och njuter av våra möjligheter att göra saker. Att ha möjligheten.

I Taiwan är en arbetsdag i spannet från åtta på morgonen fram till tio/elva på kvällen inte helt ovanlig. Det var faktiskt inte alldeles för länge sedan vi hade det så i Sverige med. Men tilläggas bör att mentaliteten verkar vara annorlunda i Taiwan. Det känns inte som att folk jobbar mycket för att eventuellt få jobba mindre. Jag tror också den nämnda mentaliteten går hand i hand med det faktum att kretsarna, till chippen i din dator, som du läser just detta med, med 100% säkerhet har utvecklats här.

[u]Låt mig förtälja:[/u] Ibland granskar jag mig själv och roas av det jag hittar. Härom veckan målade jag upp en bild av mig själv där jag, med långsam och stolt röst, säger: "...men jag vill ha möjligheten".
[u]Erkännandet lyder:[/u] Ja! Jag älskar också att ha möjligheten. Det är givetvis helt upp till hur man tittar på det...men ganska larvigt är det faktiskt i vissa avseenden :)

Tills nästa gång...
Peace

From Evert Taube to Venice Beach and back to Formosa

I Taiwan så finns det en del människor som livnär sig på andras sopor. Inte i den meningen att de kör just soppbilen eller att de äter av folks matrester utan genom att man faktiskt kan tjäna pengar på att samla in wellpapp och plastförpakningar här, precis på samma sätt som man kan få några ören extra genom att panta burkar i Sverige. Detta sker dock med det lilla undantaget att insamlingen här inte riktigt håller samma bekvämlighets faktor som "petting aka panta-mera-samba" reklamen som rullar/rullade på TV i Svea rike...........

Exakt i den stund då jag tänker att livet är en aning surt - för att mina stuprörsjeans är blöta och därmed slickade mot huden samt att ullkoftan är uppsvullet som ett kortison pundande mjölkfår - så får jag ett wakeup call, tack!

Vid de tre stora soppbehållarna precis utanför mitt dorm står en av de korta gummorna som jag sett så många gånger förr. Iförd ett regnställ aka coloradoplast-på-liseberg har hon halva kroppen nedkörd i en av behållarna och rotar genom andras skit i hopp om några fattiga slantar i fickan.

Missförstå mig inte nu. Jag menar inte att hon, eller andra i hennes yrkesgrupp - för det är vad de är här, en yrkesgrupp - har det sämst. Jag menar bara att det tyvärr alltid finns någon som det regnar lite hårdare på än just dig själv.

Ovärderlig tid och fantastiska resor genom latinamerikanska landskap känns plötsligt inte lika ballt att snacka om. Detta inlägg går ut med den korta, blöta och kämpande gumman i åtanke. All lycka och välgång till henne och alla med henne som ständigt vandrar med ett mörkt regnmoln över huvudet!

Tankejidder
En barfota okontroversiell israelisk ängel med oblondt lockigt hår. Ett leende som frigör och en inställning som charmar. Hon fångade min uppmärksamhet redan på båten bort ifrån den vackra Nicoya halvön...fyra timmar senare är hon min tillfälliga resekamrat. En kategori av skönhet jag inte uppskattat tidigare. Jesus mor, Jungfru Maria, var av hennes sort. Jag menar, är man morsa till snubben som knåpade ihop bibeln så måste man ju bara vara snygg.

På trottoaren. Utanför konstbutiken. Ett stekande San Jose och ett "Jag ska bara köpa pastell färg till min mamma". I väntan börjar jag genast kladda i ett litet block. Vissa tankar försvinner lika plötsligt som de kommer till. hurry.

Vart kommer det bära av nu? Du måste sluta le för annars kommer jag aldrig nå Panama.

On the road
En fattig flod + en rostig gammal tåg bro = passkontroll i Sixaola. Tro fan att bröderna Scofield/Burrows väljer att fly till just Panama. Härigenom hade jag kunnat passera med mitt Kalle Anka Klubb kort.

Med Costa Rica i ryggen går jag med bestämda kliv in i det nya landet och välkomnas inte med ett "Tourist or Terrorist" utan med ett "Oh nice, your Swedish! Then you dont need to pay". Mitt amerikanska upplock Samantha får däremot hosta upp några dollars för att entra landet. Go Sweden.

Ett franskt farväl och sedan tillbaka on the road. Ändlösa bergslandskap av panamansk vildmark. Folk kan väl knappast bo just här ute?

Under en mobilmast står två åsnor och gör det åsnor gör bäst. ingenting. Ett plötsligt stopp och ur bussen kliver en herre och fru med utslaget barn...rätt ut i ingemansland. Här lever detta par. Här är de lyckliga. I can tell! Medan frugan börjar gå upp för den dammiga stigen med kiddo över axeln tar herren emot en bunt last från bussens tak. Han har ett leende man inte hade kunnat tro finna på just honom. Allt runtomkring är stilla. Alla färger är närvarande. Låter ett träd när det faller i skogen? Självklart, och det kommer alltid finnas någon som hör det. För här är de lyckliga.

The arrival
Med bushen inbrännd på näthinnan blir Panama City svår att ta in. Vi befinner oss på en yacht klubb och dricker fritt ur den provisoriska baren - i vyn till ett glödande hav av ståtliga skyskrapor aka Panama City downtown - tillsammans med Ezzera och hennes vänner. Vi inser att det nödvändigtvis inte är medelklassen vi hamnat i. Detta kunde lika gärna ha varit fancy pancy USA. Oavsett vad får jag gång på gång bevis på panama kanalens otvivelaktiga storhet! Respekt till Fernando De lesseps - den franska nobodyn som tog initiativet. brillians!

Tamborito - 1800-talets dammiga visförfattares rena defenition av det exotiska. När sista man hade fallit efter det i festväg absolut brutalaste jag någonsin upplevt, klev den gamla fina traditionen fram. En alldeles perfekt harmonisk avslutning på ett ....(ja hur många dagar var det nu? X större än tre men mindre än 5)....X dagars inferno av den inhemska spriten Seco, med tillhörande dans och sång...även kallat karneval i Las Tablas. loco


Dubble homecomin'
Efter en perfekt vistelse i Panama drog jag mig tillbaka till Santa Teresa. Följande händer (inte nödvändigtvis i kronologisk ordning):

0) Surf

1) Miyako blir stucken av en stingrocka och får därmed ett nytt, härligt och mycket väntat smeknamn. "Stingray". respekt

2) Annika fyller år, Stingray ligger i hängmattan halvt handikappad av stingrockan och jag och Erika lämnas att fixa kalaset. Om man ser oss under dagen så räknar man nog knappast med att vi ska lyckas ro hem det hela...men mot alla odds, en mycket lyckad tillställning. Hipp hipp hurra!

3) Surf

4) Vi får inbrott och jag blir av med Kamera, Laptop osv. Konsekvens: äger inga bilder från Costa Rica. fuck

5) En död surfvecka så vi dricker mest vin och hänger ute

6) Det kommer in ett fett swell sista dagarna innan hemresa och jag får mina livs åk och får därmed bevis på min personliga utveckling. sweet

Erika, Miyako och Annika - Mina Costa Rica kombos och nyfunna vänner. Tre helt underbara och sofistikerade svenska tjejer. 100kg Kärlek & Respekt till er! Vi ses snart igen.

Med sikte mot Taiwan blir det först ett stopp i L.A en stund. Möter upp kusin och hänger. Surfar Venice Beach och spanar in UCLA. Venice Beach är förövrigt en cirkus 24/7. dude.

Väl hemma i Taiwan lär jag mig något nytt. Man kan faktiskt bli kulturshockad av att komma till ett land man redan bott i under ett halvår. Man glömmer lätt hur annorlunda det faktiskt är här.

Nu är jag tom, har sjukt mycket att plugga och är obeskrivligt surfsugen...men lycklig. Surfbrädan är utbytt mot longboarden på campus och tiden i hängmattan mot abstrakta sannolikhetsteorier och dylikt på bibliotekets hårda träbänkar. Men icke att förakta, spring break på tisdag och fina vågor väntas träffa Taiwan! Håll tummarna för en tyfoon!


See you in the lineup,
Hugs