The Comeback

När man lägger all sin energi på en och endast en sak så hämmas motivationen. Vi slutar titta. Frånvaron är ju uppenbar...jag har varit oerhört upptagen senaste tiden. Här kommer lite lösa tankar från de senaste 3 månaderna.

"We do what we have to, to do what we want to"
Vintersol över Taiwanesisk nordostkust. Vi tittar ut över havet, ön på andra sidan och de rostiga fiskebåtarna som trålar fram och tillbaka strax utanför våra surfbryt...det hela ackompanjerat till havets skvalpande vågor, de lokala djurens vardagliga strosande samt min väns munspel. Det hade varit vackert även i tystnad. Det är morgon, det är en gåva...och vi ska precis ut och göra det som får våra själar att sjunga gospel, surfa.

08:10 - Not only a lesson about an acient language
I det absolut klaraste vädret gjorde vi paradiset till vårat hem. Det exotiska blev till vardag. Vi tror dock att vintermörkret inte är lika närvarande på andra sidan jorden men när vi lagt de där nya och spännande gatorna under våra fötter så spelar det ingen roll om vi befinner oss i Sverige, Thailand, USA eller Taiwan. Äventyr kan också bli en vardag.

Den upptäckande vardagen blev till en prestigefylld tävling. Vi är nybörjare i en ständigt pågående tävling där våra motståndare övat hela livet. Det är så det är om man pluggar kinesiska och tävlar mot japaner med utomordentliga färdigheter i teckenskrivning. Det går bra ändå, vi får ta i lite hårdare bara.

Plötsligt sitter vi i en kaotisk bar i Taiwan där de spelar musik från helt andra platser. Vi vaknar upp till människan vi är och inser att just idag råkar en stor del av vårat sällskap ha samma geografiska ursprung som oss själva. Segregering sker naturligt. Inte för att jag är arab...men, araber vill titta på arabisk tv när de är nya och främmande i Sverige och vi svenskar vill följa bonde söker fru eller umgås med andra Svenskar iallafall nån gång per månad, för att ha ett svenskt ankare, när vi lever utomlands. Integrering är ett helt annat ämne.

Vi rör oss alla i olika hastighet genom livets onsdagstakt. Det är så många som är här för sin egen skull. De vill luta sig mot någon och känna bekräftelse, känna en kram, smaka en kyss och ägna en natt. Thats it, vi kan leva på en kyss en hel vecka...fram till nästa låtsashelg - onsdag.

Formosan Blues
Jag matas med ett nytt språk och får en omättlig aptit på livet. Jag tycker man har misslyckats om man säger att man är komplett...iallfall i min ålder. Vi har ännu så mycket att lära, och inte minst från de som är som längst bort ifrån oss - människorna i andra länder på andra sidan jorden. Man har misslyckats om man säger att man är komplett...men jag vågar säga att jag känner mig fantastiskt trygg...även om jag inte håller någon i handen.

Livet är lika vackert som den pigga morgonsolen som så många gånger kramat oss välkomna till ännu en dag - Gör vad du vill men jag tänker leva hårt och med glöd, för "att vara" är den ballaste present jag någonsin har fått. Livets blues är en myntlös jukebox - Det är bara att komma underfund med vad det är vi verkligen vill och därefter trycka på knappen. Så vakna upp, kliv upp, sjung upp, le och ta för dig. Leva, Älska, Surfa & Skratta.

Big City Life
Jag sätter mig i ett lusthus för att titta ut över Shi Da Road och skriva lite. Min granne är en uteliggare för ovanlighetens skull (det kryllar inte direkt av uteliggare i Taiwan) och jag skulle givetvis kunna skriva något klyschigt om hur den nyanlända Taiwan kylan blåser genom hans smutsiga hår, om hans bara ärrade ben samt hans fötters avsaknad av skor. Men nej.

Om man sätter sig ner bestämd att skriva så tryter givetvis motivationen. Jag är inte tillräckligt duktig på att fabricera, jag kan bara skriva om hjärtat sjunger. Skrivkramp är ett välkännt uttryck och sittandes där, som blind när det finns så mycket att titta på, så kommer motivationen gående. Han bär en käpp, en färgglad scarf och ser ut att vara så gammal att han skulle kunna fall sönder vilken millisekund som helst. Jag behöver inte ens söka utan motivationen, personifierad i denna gamla man, söker istället upp mig då han kommer fram och säger med halvtaskig engelska: "What do you call this in english" och pekar på min skateboard. Jag lär honom uttala det och stava till det och han blir mycket glad. Han förstår inte alltid när jag pratar engelska så jag håller min del av konversationen på kinesiska (löning efter allt hårt slit i biblioteket) och han svarar på engelska vilket han är mycket glad i. Åttiosex år gammal. En man med en kvantitet av uppleverser bortom mitt förstånd. Ung möter gammal, gammal möter ung. Ett spann på 8 deccenier skakar hand med nutiden.

86 åriga herr motivation är ursprungligen ifrån fastlands Kina där hans joggningsaktiva 98 åriga storebror lever än idag. Han lär mig att man efter andra världskriget avskaffade all engelska undervisning i skolan och att han därav lärt sig den engelska han kan på egen hand. Hans döttrar däremot kan minsann prata mycket bra engelska då de bor i USA, Los Angeles, som läkare och talpedagog med mycket fina löner. Jag frågar om han planerar att besöka dem snart och får som svar att hans knän är dåliga. Är man 86 år och lika pigg som honom så är det ursäktat att man kan vara lite vimsig så jag säger: "可是我覺得你看起來是還蠻有精神的欸!" och gör tummen upp. Han ler. Vi pratar vidare och man kan vänta sig att han ska be mig om en tjänst eller om pengar...men han reser sig spontant upp efter en stund, säger tack (utan att ha tagit något från mig utan endast gett) och haltar glatt iväg med sin käpp.

Det är väl egentligen här jag bör leverera en svensk grammatiskt helrätt beskrivning av varför jag skulle välja det här 8 minuters mötet framför vilken euforisk utekväll på krogen som helst, alla dagar i veckan...men jag vill istället simpelt och vardagligt säga': "fan va ballt!" och därmed avspegla vår dyrbara ungdom...som kan sträcka sig till 86 och beyond, så länge vi håller distans till vad folk säger att vi kan, inte kan, bör och inte bör göra.

Lost & found in Translation
Ju tyngre tiden växer sig över våra axlar, ju tydligare vi skiner med vår frånvaro och ju mer perspektiv vi hämtar, desto svårare blir hämvändandet. Jag ser bilder ifrån ett vintererövrat Sverige och borde få ångest inför den dagen jag är menad att återvända och göra färdigt det jag påbörjat. Tiden dit är dock ännu lång. Ångesten visar sig dock när jag från fjärran ser isolerade mänskliga perspektiv och överlägsna livsstilar. Ogenomtränglig självsäkerhet och jakt efter en falsk lycka som bottnar i, inget annat än, osäkerhet och konstiga ideal istället för inre frid och vettiga värderingar om vad som faktiskt betyder något om vi en dag plötsligt skulle vakna upp balanserandes på ett knivblad. Sympati, vänlighet och respekt. Förlåt...men världen kretsar inte kring dig. Unga människor på tok för gamla.


Idag fyller min mamma år. Hon är en simpel kvinna med ett hjärta renare än alla världens diamanter. Grattis på födelsedagen mamma! Jag älskar dig.

(2008-12-01)

Fyra hav, Fyra bröder

Åh du underbara Taiwan, din röst är fulländat vacker du underbara Taiwan
Sjung, ja sjug för mig nu – för du är Taiwans röst
Du är en omemorerbar melodi jag inte kan ta med mig hem – för du är Taiwans röst
Det kommer att komma en dag då jag återvänder för att lyssna på dig sjunga för mig
Jag kommer att le, Jag kommer med full kraft att le och samtidigt hålla din hand.
Jag kommer att dansa, jag kommer ändlöst att dansa till din mångröstade stämma.
En dag kommer jag att återvända för att leka vid dina kuster - och aldrig lämna dig igen.
För oss barn i naturen, är du vår vackra stora moder.

När det vita månljuset tittar ut i nattmystiken så försvinner de svarta tankarna och vi blir nattens barn. Vi ylar oss igenom natten.
En av kvällstunnelbanorna hem mot mitt fagra XinDian. Huvudstaden i landet med världens näst högsta befolkningstäthet. Självklart står vi packade som sillar i ett fiskenät och svajar fram och tillbaka i takt till tunnelbanans snabba svängar. Jag tittar mig omkring och kan inte låta bli att minnas alla de stunder vi suttit ute vid havet och diskuterat hur mycket vi avskyr det sätt som den stora skitiga storstaden förändrar folk. Vi är alla klasskamrater i livets stora skola. Men ack så många glömmer det fina i att se alla som sina bröder, som sina syskon. Vi släpper det moderna samhällets bild av coolhet och skrattar åt sådant som är fascinerande och roligt, oavsett om det är coolt eller inte. Vi leker som om det vore första och sista gången och när vi tröttnat på samma lekar och är rastlösa så hittar vi på nya istället för att sitta hemma, stirra i väggen och säga: ”det är så tråkigt”. Det är så här vi finner motivation.

/
Bara en tanke, när vi är små så köper våra föräldrar kläder och skor till oss som vi kan växa i. En dag så tror vi plötsligt att vi inte växer så mycket längre så vi köper istället kläder och skor som passar. Med slipsen alldeles för hårt runt halsen…hur ska vi då någonsin kunna växa?
/

Changes
Vid den Taiwanesiska nordostkusten sitter jag tittandes upp mot den stjärnklara himlen. Jag kan lova att jag bara blinkar till i en ynka sekund men när jag åter öppnar ögonen har någon tagit 24 bett av månen och massor ha förändrats. Det är ju precis när jag börjat blomma som jag slits ur mina nyfunna, starka rötter och sätts i en kruka som heter ”det är viktigt att göra karriär”. Det gör ont. Och visst kan man bli svag på fötterna en stund innan man rotat nytt. Även om man skulle kunna se min lingvistiska framgång som en värdefull framgång så tycker jag nog ändå den nya känslan jag bär inom mig är värdefullare än något annat. Vad är det egentligen som betyder något i slutändan? Vaggas du gärna till sömns av havets ibland högljudda men ack så lugnande vågor, eller föredrar du din 80 000 kronors hästens vattensäng?
Låt oss tillsammans omdefiniera ordet: Framgångsrik. Att vara framgångsrik är en känsla! Inte hur mycket pengar vi har på kontot . Ok?

Att växt som människa är ju något man gärna inte kan säga enligt Svenska ödmjukhets regler...och i ärlighetens namn så an jag inte säga att jag gjort det heller. Men med de där havsvågorna fortfarande skvalpades i bakgrunden, den nya insikten i vad just lycka betyder för just mig och den nya definitionen a vänner som jag fått, så vet jag bättre vart på jorden jag har fötterna, och vilken typ av människa jag hoppas på att vara en dag. Ja, du hörde rätt: ”att VARA”. Ingen föds perfekt, vi gör våra egna vägval och begår våra egna misstag. Låt ingen annan tala om för dig vad din dröm är för något.

Jag kan inte identifiera mig med Håkan Hellström längre. Inte av anledningen att jag inte, liksom alla andra, ramlar om kring, träffar ett leende och bryter ett hjärta. Utan av den enkla anledningen att jag i slutändan inte satt kvar på mitt pojkrum och drömde om andra sidans välansade, skön-gröna och härligt doftande gräsmatta. Det var aldrig planerat att bli borta så länge som det har blivit, det bara blev så. Jag står inför den uttjatade termen omvänd kulturkrock och borde fnysa åt det som den vuxna man jag förväntas vara. Men trots att jag känner mig starkare på fötterna än jag någonsin har gjort så kan jag inte låta bi att vara rädd över att återvända till Sverige och upptäcka en bunt med oförnuftiga åsikter om saker man inte vet något om. Jag är rädd för att bli besviken över att jag eventuellt inte får tänka som jag själv vill om jag ska passa in samhället. Samtidigt kan jag, och vill inte heller, beskylla Hellström generationen för att inte veta. Det är ömsesidigt, för de vet nämligen precis lika lite om dig som du vet om dem. Jag är inte en bättre människa för att jag varit iväg. Vissa satt kvar på sina pojkrum, andra inte. Min största rädsla är den eventuella frustrationen över att inte du också såg. När dagen kommer då våra åsikter går isär så kommer jag önska mer än något annat att du också hade fått se.

Det spelar ingen roll ifall jag lyckas hitta de perfekta orden att avsluta detta resedagboksinlägg eller inte, för detta är inte ett hejdå.

Taiwan, tack för denna gång. Tack för gästvänligheten, leendena och för de saker du har lärt mig. Jag omfamnar dig i mina drömmar och bevarar dig i mina färglada minnen. Vi ses!

Sverige, håll i dig för nu ta mig fan kommer jag hem!