Åh du underbara Taiwan, din röst är fulländat vacker du underbara Taiwan
Sjung, ja sjug för mig nu – för du är Taiwans röst
Du är en omemorerbar melodi jag inte kan ta med mig hem – för du är Taiwans röst
Det kommer att komma en dag då jag återvänder för att lyssna på dig sjunga för mig
Jag kommer att le, Jag kommer med full kraft att le och samtidigt hålla din hand.
Jag kommer att dansa, jag kommer ändlöst att dansa till din mångröstade stämma.
En dag kommer jag att återvända för att leka vid dina kuster - och aldrig lämna dig igen.
För oss barn i naturen, är du vår vackra stora moder.
När det vita månljuset tittar ut i nattmystiken så försvinner de svarta tankarna och vi blir nattens barn. Vi ylar oss igenom natten.
En av kvällstunnelbanorna hem mot mitt fagra XinDian. Huvudstaden i landet med världens näst högsta befolkningstäthet. Självklart står vi packade som sillar i ett fiskenät och svajar fram och tillbaka i takt till tunnelbanans snabba svängar. Jag tittar mig omkring och kan inte låta bli att minnas alla de stunder vi suttit ute vid havet och diskuterat hur mycket vi avskyr det sätt som den stora skitiga storstaden förändrar folk. Vi är alla klasskamrater i livets stora skola. Men ack så många glömmer det fina i att se alla som sina bröder, som sina syskon. Vi släpper det moderna samhällets bild av coolhet och skrattar åt sådant som är fascinerande och roligt, oavsett om det är coolt eller inte. Vi leker som om det vore första och sista gången och när vi tröttnat på samma lekar och är rastlösa så hittar vi på nya istället för att sitta hemma, stirra i väggen och säga: ”det är så tråkigt”. Det är så här vi finner motivation.
/
Bara en tanke, när vi är små så köper våra föräldrar kläder och skor till oss som vi kan växa i. En dag så tror vi plötsligt att vi inte växer så mycket längre så vi köper istället kläder och skor som passar. Med slipsen alldeles för hårt runt halsen…hur ska vi då någonsin kunna växa?
/
Changes
Vid den Taiwanesiska nordostkusten sitter jag tittandes upp mot den stjärnklara himlen. Jag kan lova att jag bara blinkar till i en ynka sekund men när jag åter öppnar ögonen har någon tagit 24 bett av månen och massor ha förändrats. Det är ju precis när jag börjat blomma som jag slits ur mina nyfunna, starka rötter och sätts i en kruka som heter ”det är viktigt att göra karriär”. Det gör ont. Och visst kan man bli svag på fötterna en stund innan man rotat nytt. Även om man skulle kunna se min lingvistiska framgång som en värdefull framgång så tycker jag nog ändå den nya känslan jag bär inom mig är värdefullare än något annat. Vad är det egentligen som betyder något i slutändan? Vaggas du gärna till sömns av havets ibland högljudda men ack så lugnande vågor, eller föredrar du din 80 000 kronors hästens vattensäng?
Låt oss tillsammans omdefiniera ordet: Framgångsrik. Att vara framgångsrik är en känsla! Inte hur mycket pengar vi har på kontot . Ok?
Att växt som människa är ju något man gärna inte kan säga enligt Svenska ödmjukhets regler...och i ärlighetens namn så an jag inte säga att jag gjort det heller. Men med de där havsvågorna fortfarande skvalpades i bakgrunden, den nya insikten i vad just lycka betyder för just mig och den nya definitionen a vänner som jag fått, så vet jag bättre vart på jorden jag har fötterna, och vilken typ av människa jag hoppas på att vara en dag. Ja, du hörde rätt: ”att VARA”. Ingen föds perfekt, vi gör våra egna vägval och begår våra egna misstag. Låt ingen annan tala om för dig vad din dröm är för något.
Jag kan inte identifiera mig med Håkan Hellström längre. Inte av anledningen att jag inte, liksom alla andra, ramlar om kring, träffar ett leende och bryter ett hjärta. Utan av den enkla anledningen att jag i slutändan inte satt kvar på mitt pojkrum och drömde om andra sidans välansade, skön-gröna och härligt doftande gräsmatta. Det var aldrig planerat att bli borta så länge som det har blivit, det bara blev så. Jag står inför den uttjatade termen omvänd kulturkrock och borde fnysa åt det som den vuxna man jag förväntas vara. Men trots att jag känner mig starkare på fötterna än jag någonsin har gjort så kan jag inte låta bi att vara rädd över att återvända till Sverige och upptäcka en bunt med oförnuftiga åsikter om saker man inte vet något om. Jag är rädd för att bli besviken över att jag eventuellt inte får tänka som jag själv vill om jag ska passa in samhället. Samtidigt kan jag, och vill inte heller, beskylla Hellström generationen för att inte veta. Det är ömsesidigt, för de vet nämligen precis lika lite om dig som du vet om dem. Jag är inte en bättre människa för att jag varit iväg. Vissa satt kvar på sina pojkrum, andra inte. Min största rädsla är den eventuella frustrationen över att inte du också såg. När dagen kommer då våra åsikter går isär så kommer jag önska mer än något annat att du också hade fått se.
Det spelar ingen roll ifall jag lyckas hitta de perfekta orden att avsluta detta resedagboksinlägg eller inte, för detta är inte ett hejdå.
Taiwan, tack för denna gång. Tack för gästvänligheten, leendena och för de saker du har lärt mig. Jag omfamnar dig i mina drömmar och bevarar dig i mina färglada minnen. Vi ses!
Sverige, håll i dig för nu ta mig fan kommer jag hem!
