Win Without Pride, and Lose Without Losing Spirit

You say goodbye, I say hello
Vi står på Arlanda flygplats och ska ta det där farvälet som jag alltid så gärna hellre vill ha till ett enkelt och avskalat "vi ses”. Den svenska sommaren har varit oss givmild, de innehållsrika dagarna mig fullständigt till lags och kindsmekningarna många. Men det spelar ingen roll ....för vi gråter ändå. Vi gråter för att vi den här gången vet mycket bättre precis hur lång tid ett år är på längtans vidsträckta skala.

Den enda som inte gråter är den ballaste tjejen jag känner. Hon är bara två år stor/liten/gammal/klok och lyckas säga de där orden, som jag varken tycker om att höra eller säga, precis sådär enkelt och hoppfullt som mitt utopiska "vi ses" skulle ha varit. "Hejdå Mille", en kram, en puss och en vinkande gest. Resultatet är brutalt tydligt. Ett brett leende på mina läppar för att mildra de tungt hängande tårarna. Det sägs att alla förlorar precis 21 gram vid det ögonblick de dör. Jag är oerhört charmad av Idas glada utspel men kan inte låta bli att föra tankarna åt andra håll och undra hur mycket jag precis gått upp i vikt. Hur mycket väger en kram? På hjärtats våg.

Jag kopplar bort att det är mycket jobbigare att ta farväl där här gången och promenerar till min gate. I den exakta stund flygplanshjulen lämnar Svea rikes mark slår olustens onådiga knätnäve mig i magen och jag inser att oavsett om du reser bort till Spanien, Taiwan, Norrland eller Azerbajan, för en längre tid, och oavsett hur bra du trivs på din destinationsort, så är det svårt att lämna den omgivning och de människor som fostrat dig, präglat dig och som i någon mening definerar vem du är eller möjligen har varit. Min jakt efter tusen hem slutar inte för det. Jag önskar bara att jag kan vara lika äkta som Ida två år är när jag är klar. För om livet vore ett barnaskratt skulle vi inte ha några bekymmer.

Broderifabriken
Vi har alltid fått tända våra egna brasor, baka vårt egna bröd, skapa våra egna hem och bygga våra egna broar - för ingen annan kommer göra det åt oss. Är vi oförmögna till att snickra är det banemig bäst att vi kan simma - för floden måste korsas. Det bara är så. Varje simtag i varje flod får en unik punkt i det broderi som ska föreviga våra liv. Men vad händer när vi tappar bort oss på den, mellanåt alltför stora, duken? Ska vi vända oss om och följa våra leriga fotspår och därmed riskera att förlora oss i det förflutna, eller ska vi tillåta oss fortsätta promenaden igenom den där slingriga skogsstigen som plötsligt blev bäcksvart. Vi kanske ramlar och slår i näsan.

"Det var bättre förr". Det har alltid varit 'bättre förr'. Det kommer ALLTID att vara "bättre förr"; För även om framtiden är ljusare än gårddagen så kommer var mans mänsklighet – dvs att med tiden bli bekväm i det som är, och att utveckla en slags olust till förändring - att gå oförändrad. Det slog mig häromdagen att när vi var små så var det bara gubbar som sa att det var bättre förr. Idag upplever jag att det krupit ned i åldern och jag finner mig själv sägandes just: "Det var bättre förr" titt som tätt.

Hursomhelst. Dom kallar det för omvänd kulturkrock...och det finns numera tjocka receptböcker på vilka kakor man ska baka för att bli av med åkomman. Ingen pratar dock om en quadruppelt omvänd kulturkrock. Vi borde inte, helt obarmhärtigt, kasta oss mellan olika världar. Vi försöker lära känna oss själva men riskerar samtidigt att tappa bort oss på vägen.

När jag landade på ön efter 6 veckors frånvaro hände något konstigt. Det är en, egentligen ganska tråkig och ointressant, historia om sömnlöshet, nedstämdhet, förlorad tro på sig själv och allt annat du skulle kunna hitta under biverkningar på en bipacksedel. Jag hade kunnat svära på att världen skulle komma till en ände trots att jag saknade både förstånd och nämnvärd uppfattning om vem jag var, vart jag var, vart jag var påväg och hur jag skulle gå tillväga.

Efter en vecka återfann jag mig. Jag låg hela tiden mitt framför näsan på mig själv - under en ganska så stor sten. ”Jet-lag” stod det inristat på stenen. Jag tog tillbaka mitt ’jag’, drog ned gylfen, tömde en veckas öl konsumerade på stenen och gick hem och sov i tre dygn.

The Long and Winding Road
Idag sa en Taiwanesisk kompis till mig, då jag påväg till affären gick åt helt fel håll, att jag alltid vandrar omkring som om jag vet precis vart jag är påväg. Så må man uppfatta det. Sanningen är en annan och jag ser gärna den mer symboliska meningen. Jag har ingen aning om vart jag är påväg...men det gör inget. Jag tror det blir bra ändå. Man får se till att hålla fötterna på jorden bara, för uppe i det blå finns inga vägar att promenera på. Inte vad jag kan se iallafall. Ena foten framför den andra.

8:e Septemer börjar allvaret. Vägen är lång men jag tänker bestämt komma hem med mandarin i bakfickan.