Det är först när man tar ut avstånd ifrån det som är mitt framför näsan som man kan få perspektiv på tillvaron. No shit sherlock. Låt mig börja i fel ände.
Verkligheten
Jag önskar härmed annonsera min levnadsperiod på den vackra ön Taiwan utökad till sen Augusti 2009. Jag stannar i värmen och flyttar till hufvudstaden, paradiset är mitt hem. Sommaren tar aldrig slut.
Slutet, som också är den goda början, kan ramas in i titeln på det budbärande e-brev jag mottog i fredags: "Congratulation! You are candidate of Huayu Enrichment Scholarship" skrivet i typiskt blygsam svensk klang översätts gärna till "Ta ett ärovarv dude, vi satsar våra stålar på dig". Ett plötsligt slut på den månadslånga intervju och väteperiod som präglat mitt liv senaste veckan. På en ynka sekund vänds orationella tankeloopar och klaustrofobiska tankebilder av ett smalt Stenungsundstorg till en stor och varm kram utdelad av Taiwanesiska regeringen. Detta är högsta vinst på lotto för mig. Så vad är det jag har blivit förärad? Kort och gott, ett års finansierade studier på ett av världens äldsta, och utbildningsmässigt förnämsta, skolor i det fagra kinesiska språket mandarin...samt gratis tandvård. Synd bara att jag inte har några hål värda att nämna. I det hela, klart mycket sexigare än CSN lån.
Min ödmjukaste uppskattning för denna möjlighet. Jag är evigt tacksam!
Den fiktiva verkligheten
Pelle Påhitt har bott på en farm mest hela sitt liv. När hans pappa gick bort fick han ta över gården som gått i arv i mängder av generationer. Han lever ett harmoniskt men ganska så slitsamt liv på farmen med sin fru. En morgon, lik vilken annan som helst, slår Pelle 05.30 upp morgontidningen till en stor, varm och alldeles underbar kopp kaffe. "Planer om utvidning av Fjällhavets grönområde träder i kraft" läser han. Ilskan ger honom ett besök då han vet att det innebär att man i anslutning till besultet kommer att riva hans favoritcafe i innserstan. Pelle, annars lugn och svårirriterad, är så arg att han skulle kunna slå någon på käften...så han skriver ett brev. Veckan efter att hans klagobrev publicerats i tidningens läsarspalt får han en kommentar ifrån en annan läsare: "Pelle, jag förstår inte vad du uppenbarligen är så jävfla upprörd över ...du besöker ju aldrig cafet ändå!"
Pelle svarar: "Men jag vill ha möjligheten"
I en annan del av Sverige - närmare bestämt den mycket lilla kuststaden Jordeskrevik - beslutar man samtidigt att stänga badhuset då kostnaderna för att hålla igång det markant överstiger intäkterna. Många i staden är upprörda och en av dem är Gunilla Simmsjö 65 år gammal. Man frågar henne hur det kommer sig att hon lägger så mycket energi på att vara arg över detta när hon ändå bara badar i havet. "Men jag vill ha möjligheten".
Vi konsumerar inte exotiska frukter i den grad vi importerar dem. Men vi vill ha möjligheten att äta dem.
Vissa äger cyklar de aldrig använder...men en solig och fullständigt not-about-to-happen sommardag vill de ha möjligheten till den där cykelturen.
Andra slutade spela golf för 25 år sedan. Men de vill fortfarande ha möjligeten att kunna göra det. Leve golfareal.
En del snubblar i det stora runt på 5 olika ölsorter på den lokala puben men är väldigt måna över att ha ett utbud på runt 100. För de vill ha möjligheten.
Andra äger skumbad i dofter av jordgubb, blåbär, vanilj och druvor som de aldrig använder. Men de vill ha möjligheten.
Vi är svenskar och vi fullständigt ÄLSKAR att ha möjligheten. Det är vad tidigare generationer slitit för. Med ökande välfärd trappar vi ner arbetstiderna och njuter av våra möjligheter att göra saker. Att ha möjligheten.
I Taiwan är en arbetsdag i spannet från åtta på morgonen fram till tio/elva på kvällen inte helt ovanlig. Det var faktiskt inte alldeles för länge sedan vi hade det så i Sverige med. Men tilläggas bör att mentaliteten verkar vara annorlunda i Taiwan. Det känns inte som att folk jobbar mycket för att eventuellt få jobba mindre. Jag tror också den nämnda mentaliteten går hand i hand med det faktum att kretsarna, till chippen i din dator, som du läser just detta med, med 100% säkerhet har utvecklats här.
[u]Låt mig förtälja:[/u] Ibland granskar jag mig själv och roas av det jag hittar. Härom veckan målade jag upp en bild av mig själv där jag, med långsam och stolt röst, säger: "...men jag vill ha möjligheten".
[u]Erkännandet lyder:[/u] Ja! Jag älskar också att ha möjligheten. Det är givetvis helt upp till hur man tittar på det...men ganska larvigt är det faktiskt i vissa avseenden :)
Tills nästa gång...
Peace
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar